I torsdags skrev jag om satir och yttrandefrihet på ledarplats i Kyrkans Tidning. Där skrev jag bl.a. att Gud, kyrkan och tron inte behöver ”skyddas så till den milda grad att det inte skulle kunna gå att diskutera, kritisera, ironisera över, förminska eller ens dra grova skämt om det som är heligt.”
Humor är klurigt. En av de saker som är klurigt är att vi inte alltid fattar. Ironi och satir är inte alltid solklar, eller den är solklar om man har viss förkunskap. Ett exempel på det är den s.k. #montergate från i höstas. Det fanns en liten historia om en konflikt mellan några journalister, som sedan på otaliga sätt gjordes humor av inte minst i sociala medier. Däribland två briljanta texter: Adam Svanell: Sveket från Hanna Fahl och Hanna Fahl: Så vass skaldjurskniv, så få segrar. Men för att förstå det roliga måste man ha förhistorien. Och utan bakgrunden skulle vem som helst av oss kunna missa humorn och rentav känna oss lurade.
Ett annat exempel är när vänner och bekanta delar länkar från satirtidningen The Onion på sociala medier. Den som bar ser rubriken och inte lägger märke till källan, eller känner till vad det är för tidning, kan lätt tro sig ha sett en nyhetsrubrik snarare än en humorrubrik.
Det motsatta perspektivet är också relevant, när vi försöker vara roliga men inte lyckas. (Disclaimer, detta är inte en text som har för avsikt att vara rolig.)
Lösningen är svårfunnen. Humor kan knappast förbjudas. Och det är så klart inte önskvärt. Att ha en innehållsdeklaration funkar inte heller. (Även om vi försöker med smiley-gubbar. Eller med disclaimers av olika slag som när Hanna Fahl i sin text längst ner skriver ”Varning! Denna artikel kan innehålla spår av svårbegriplig referenshumor”. )
Hursomhelst, så är det knappast är gynnsamt för samtalet, varken det offentliga eller det mellan vänner och bekanta, när människor blir lurade eller tappar ansikte. Kanske kan vi börja med att vara snällare mot varandra när vi inte fattar.
Sara Blom
Tankesmedjan Areopagen
